Qiyan var slavinnor av olika etnisk härkomst, men av ett mycket speciellt slag: de var högt utbildade musiker / lyriker / dansare som i gamla tider underhöll furstar och deras gäster vid de muslimska hoven.

Genom qiyan fick dåtidens kompositörer sina verk framförda, den virtuosa musiktraditionen vid hoven levde vidare och spreds genom dem – ända upp till det medeltida Europa kom den, när de kristna furstarna allt eftersom erövrade de muslimska territorierna i Spanien / al-Andalus / Sefarad och som krigsbyte förde med sig qiyan tillbaka till sina egna hov.

Den förste trubaduren, Wilhelm av Akvitanien, som levde mellan 969 och 1030, växte sålunda upp bland qiyan. Trubadurrörelsen i Provence med sina ambulerande artister som färdades från hov till hov förde sedan deras influenser vidare ut i Europa.

Mycket kan berättas om detta, men vi nöjer oss nu med att konstatera att många rosor blomstrat på den buske som planterats av våra föregångerskor, dessa sångerskor, improvisatriser, traditionsbärerskor och förnyerskor. Vi tillhör qiyans krets, och de ringar på vattnet deras musik efterlämnat, de vågorna, gungar oss än.

Qiyan were highly educated slave-women av varying ethnic backgrounds who entertained at the muslim courts in former times. These women were highly prized poets, singers, instrumentalists and dancers, and were responsible for performing and spreading the works of the composers of the period.

 As the Christian warlords conquered more and more of the muslim territories in Spain, i.e. al-Andalus/ Sepharad, qiyan were captured and taken back to the courts of Europe as booty.

”The first troubadour”, William of Aquitaine (969–1030), grew up among qiyan and was surely influenced by them. The troubadour movement which started in Provence contributed to spreading their influence to the rest of Europe, as these travelling musicians moved from court to court

 Much more could be said about qiyan, but perhaps we should leave it at that! Suffice it to say that these our predecessors have forged and handed down a strong tradition of improvisation and renewal. We like to think that we sail in their wake, sending on new ripples to the future…